Istanbul - En långhelg med mat, raki och människor

Att landa på Istanbuls flygplats och sätta sig i en taxi för att åka till hotellet väcker en särskild känsla i mig. En känsla av någon annanstans, någonstans exotiskt och främmande. I taxibilen tittar jag ut genom fönstret och ser männen som står och fiskar längs Marmarasjöns strand i morgonljuset och efter ett tag dyker Kadiköy på den asiatiska sidan upp framför ögonen. Jag hinner se de livliga gatorna precis innanför hamnen, där fisk-, och grönsakshandlarna har dukat upp varor högt och lågt i gathörnen och den otroligt restaurangtäta huvudgatan innan bilen börja runda udden där Istanbuls "Gamla stan" - Sultanahmet, - med alla sina sevärdheter ligger. Asien försvinner vänster ur mitt synfält och istället dyker centrala istanbul upp. Skyskrapor vid horisonten och ett myller av hus, broar och människor däremellan. Jag ser moskéer med höga minareter utströdda här och där, Galatatornet står som en stor knappnål mitt i backen upp från Galatabron och markerar var Istanbuls pulsåder, den alltid knökfulla och myllrande Istikal Caddesi börjar innan den svänger bort mot Taksim-torget. På Galatabron står folk och fiskar igen. När taxin åker förbi ser jag hur någon agnar en av de många krokarna på linan innan han slänger ut den i vattnet. Ut i Gyllene hornet, som denna lilla avstickare från Bosporen kallas, och ner framför restaurangerna som ligger vid vattennivån precis under bron. Staden påminner om Europa, men alla moskéer, människornas sätt att röra sig och något i luften förvirrar bilden och jag kan inte låta bli att tänka på något fjärran.

När vår taxi har letat sig in i det virrvarr som är Beyoğlu och slutligen hittat vårt fina hotell Faik Pasha, så visar det sig att det ligger perfekt. På en liten kringlig gata mitt i Cihangir-delen av Beyoğlu med korta gångavstånd till både Istikal, Galatabron och tunnelbana och busshållplatser. Eftersom Istanbul är en gammal stad där tradition väger tungt så har man fortfarande en känsla av skrå-samhälle. Gatan Faik Pasha ligger på är översållad med antikaffärer som varje morgon ställer ut massor av olika möbler, lampor, tavlor och speglar utanför sina butiker. På andra håll i stan är det likadant och helt plötsligt när du går upp mot Blå Moskén och Hagia Sofia så kan du hamna på gatan där man bara säljer pappersprodukter i form av brevpapper, kuvert, skrivarpapper och så vidare.

Istanbul - Cihangir

I Chiangir har det lokala och småskaliga fått behålla sin prägel och även om det till viss mån håller på att få en hipsterprägel, med ekologiska restauranger och kaféer med droppkaffe istället för den klassiska turkiska sumpvarianten, så är det mest turkar som rör sig här. I Istanbul och Turkiet är man väldigt stolta över sin mat, något överdrivet har jag tidigare tyckt då mycket av maten känns som variationer av grönsaker dränkta i olja och grillat kött och kyckling.
När vi åkte, 3 hungriga, snart medelålders män, så var det med det uttalade målet att nyansera den här bilden. Jag läste recensioner på engelska, turkiska, på olika foodie-bloggar, tripadvisor och Chowhound, allt för att skapa mig en bild av var och vad man ska testa för att få en kulinarisk upplevelse. Det visade sig enkelt för det vimlar av bra restauranger i Istanbul och nedan hittar ni några av mina bästa tips.

Dag 1

Första kvällen ville vi hålla det enkelt och inte gå för långt när vi skulle äta middag och valet föll på Datli Maya, som ligger några hundra meter från Faik Pasha. Man ser huset som restaurangen ligger i på långt håll då hela fasaden är målad i en blå pastell-liknande färg. Utanför finns 2 små bord och direkt innanför dörren så kommer man in i själva grillköket. Här står en man som gräddar Lahmacun och Pide. Lahmacun kallas ibland för turkisk pizza men den enda egentliga likheten är att det är en tunn brödbotten och att de gräddas i en stenugn. I själva verket är det ett flortunt tunnbrödsliknande bröd där man smetar på lite olika fyllning. Standardvarianten är med lammfärs. Sen är det in i ugnen en kort stund och när den kommer ut så kan man lägga persilja och pressa lite citron på. Enkelt och gott.
Pide är mer likt pizza då det är en tjockare deg som bakas som en liten båt. I båten läggs fyllning och ost. Jag kan tipsa om att testa en Pide med Sucuk som är en turkisk korv.
I entrén kan man också se de övriga rätterna de har och de består oftast av några klassiker så som hummus, långkokta vita bönor, olika risrätter och salladskombinationer. De brukar även ha en eller två olika långkok. När vi var där så var det en lammgryta och en biffgryta som smakade väldigt gott.
Om man inte vet vad man ska välja så kan man göra som vi gjorde - ta en av allt!
Priserna är inte höga och dessutom är all mat ekologisk och närodlad.
Gå upp genom kök nummer två upp på den trånga övervåningen och försök få ett bord med utsikt över torget och drick en av deras hemmagjorda lemonader eller den goda yoghurt-drycken som serveras i glasburkar (givetvis...)

Det enda som kan vara bra att komma ihåg är att de inte serverar någon alkohol, något som inte är så ovanligt i Istanbul. Fräscht, gott, vällagat, nyttigt och en väldigt bra start sammanfattar besöket på Datli Maya bra.

En av allt!

En av allt!

Efter middagen letade vi efter ett ställe där man kunde få sig lite öl och raki och efter att ha frågat runt på de kvällsöppna kaféerna så lyckades vi tillslut hitta en restaurang och bar som hette Rose Marine. Där blev det både öl och raki.

Dag 2

Eftersom vi hade frukost på hotellet så hoppade vi över att äta frukost på stan, något som annars är att rekommendera då det är massor av olika smårätter och tillbehör och man låter frukosten ta sin tid.
Vi tog oss istället ut och promenerade i sakta mak bort mot Sultanahmet för att kolla på Blå Moskén och Hagia Sofia. Vi gick upp på Istikal och blev chockade över antalet människor som rörde sig på gatan, trots att de var tidigt på förmiddagen. Spårvagnen som går mitt i vägen plingade och försökte ta sig fram och överallt korsade det människor från en affär till en annan eller in till bagaren eller kebabståndet.
I slutet av Istikal kommer man till de branta backarna som leder ner till Galatabron. På vägen kan man slinka förbi Galatatornet där man kan åka upp och gå ut för att knäppa några kort på Istanbuls otroliga skyline. Vi fortsatte ner mot vattnet och gick ner i de underjordiska passagerna under brofästet. Här trängs olika småhandlare av allsköns krimskrams - skjortor, replica-vapen, leksaker, fjärrkontroller(!) och massa annat. När man kommer ut på andra sidan så är man snart uppe på bron. Här står de kvar, fiskarna som hoppfullt slänger sina agn i vattnet och pratar, röker och dricker te. Filen närmast broräcket är egentligen stoppförbud på men det verkar inte bekymra någon utan här stannar man gärna sin bil en liten stund och pratar eller lastar ur fiskeutrustning.

Sa jag att folk fiskade..?

Sa jag att folk fiskade..?

När man går över bron hamnar man i Eminönü som är ett galet kaos. Det är här som båtarna till Asien utgår ifrån. Det är också här som de flesta båtturerna på Bosporen startar och säljarna står överallt och frågar om man vill åka på en "cruise". På andra sidan brofästet finns de färgglada båtarna där man kan köpa en makrillmacka. Båtarna ligger och guppar vid kajen och allt som finns på dem är ett stort stekbord där färsk makrill steks, läggs i en baguette tillsammans med rödlök och serveras till hungriga kunder som slevar på lite sås vid de små borden på kajen.

Från Kajen ser man den nya moskén, Yeni Cami, som är väldigt stor och på kullen bakom anar man Topkapi-palatset som tillhörde Sultanen. Tar man sig upp mot palatset så belönas man även med ett väldigt kort gångavstånd till både Hagia Sofia och Blå Moskén som ligger precis bredvid.

Ska man gå in och besöka någon av dessa olika sevärdheter så är det bra att komma tidigt då det kan bli långa köer ju senare det blir. Hagia Sofia kostar pengar (30TL) medan Blå Moskén är gratis. Båda påminner lite om varandra på så sätt att det egentligen mest är 2 stora salar för bön. Väldigt vackra och de är väl egentligen ett måste men samtidigt så är det inte jättemycket man kan göra där. När det gäller Blå Moskén så används den fortfarande vilket innebär att den är stängd under bönen och på fredagar är den stängd lite extra då fredagsbönen är den mest heliga bönen för muslimer. Man får inte gå in i Moskén med kjol, shorts eller bara axlar och kvinnor måste bära sjal över huvudet. Men man behöver inte oroa sig - Har man inte det så får man låna i entrén.

Området runt dessa sevärdheter är givetvis väldigt turistigt vilket tyvärr påverkar restaurangutbudet, med mycket turistmenyer och inte så jätterolig mat. Om man däremot passar på på väg ner mot bron igen så finns det ett område med restauranger strax ovanför tågstationen. Från huvudgatan så ser det ut som en utomhusbasar med lite småaffärer och lite stolar och bord utanför hålen-i-väggen-restaurangerna som ligger på rad. Här är det nästan inga turister och maten är klassiskt turkisk. Det betyder linssoppa, bönor, köfte (typ köttbullar) och kebab.
Gillar man lamm så kan jag varmt rekommendera Şehzade Cağ Kebabi som ligger i början av området. Här grillas en stor lammkebab över öppen eld och när man beställer så får man 2 grillspett med grillat lamm, en tallrik med rå lök med paprikaflingor på, tomat i olja, och bröd. Lägg spettet i brödet, lägg på tomat och lök och eventuella såser du har köpt till, linda brödet runt spettet och krama medan du drar ut själva metallspettet. Då har du gjort en lammkebab så som de görs i Erzurum som är en region i östra Turkiet.

Den här snubben vet hur man grillar

Den här snubben vet hur man grillar

I Beyoğlu så är takterrasser det som gäller. Många hotell och barer har en takterrass där man kan sitta och dricka en öl och se solen gå ner över Istanbul. När mörkret faller och ljusen från moskéerna lyser upp siluetten så är det en mäktig syn. Har man dessutom turen att befinna sig utomhus när de börjar kalla till bön så kan man inte undgå att bli imponerad över hur böneutropen skallar över stan med de lite sjungande ropen.
En bra takterrass är på Balkon Café Bar på Şeyhbender Sok. Hela kvarteret är fullt av barer och man märker att det är riktat till backpackers och lite yngre människor eftersom alla gör reklam för shot-brickor och liknande. Men uppe på Balkons takterrass märker man inget sånt. Här är det utsikten som står i fokus och den är verkligen grym. Baren har inte de billigaste priserna men man blir inte heller ruinerad utan kan med gott samvete köpa in öl efter öl.

Istanbul - Balkon Bar

Vi satt på Balkon i flera timmar innan det var dags att gå mot kvällens middagsbokning, Yeni Lokanta. Eftersom Yeni Lokanta är en restaurang som serverar moderniserad turkisk mat, är supertrendig och dessutom ligger 25 meter från Istikal så är det tvunget att boka bord om man vill äta här på helgen. Inredningen går i grönt och belysningen är nästan lite snålt tilltagen men skapar samtidigt en intim atmosfär vid bordet. De har en riktigt bra drinklista, även den med turkisk twist.

Rätterna är uppdelade i 6 olika delar: Smårätter, kalla meze, varma meze, större huvudrätter, sallader och efterrätter. I den varma respektive kalla mezen så ingår 4 rätter för 2 personer. Vi fortsatte på den inslagna vägen och tog en av allt. Eller nästan i alla fall. Vi testade alla smårätterna, delade på en kall och en varm mezeservering, tog en stor rätt och avslutade med en sallad på jordgubbar och mynta innan det var dags för kaffet. Till detta delade vi på en flaska raki och vatten.
Maten var otroligt god. Väldigt välkomponerade rätter som mixade de olika smakerna på ett fantastiskt bra sätt. Allt var lagom mycket och det räckte och blev över och den sista salladen var nästan för mycket även om myntasmaken och jordgubbarna matchade varandra perfekt. En pangmåltid som dessutom var billig. All mat, 3 fördrinkar, 1 flaska raki och bordsvatten och kaffe gick på 1350kr totalt för oss tre!

Efter detta skrovmål blev det bara en sängfösaröl på Çicek Pasaji som är en innergård mellan två hus på Istikal. Hög stämning och mycket folk.

En av allt (typ)!

En av allt (typ)!

Dag 3

Bakis. Så kan man sammanfatta min morgon och förmiddag. Men skam den som ger sig. Efter frukost gav vi oss ut på stan för att ta båten till Kadiköy som ligger på den asiatiska sidan. Båten kostar 4TL och går nere ifrån Eminönü som ligger på andra sidan Galatabron. När man kommer iland i Kadiköy så är den enda egentliga skillnaden mot resten av Istanbul att det är färre turister. Om man går över vägen och in bland husen till höger så kommer man in på huvudstråken i Kadiköy. På de första 2 parallellgatorna med hamnen är det i huvudsak kaféer och konditorier och om man tar sig upp en gata till så kommer man till den stora restauranggatan Güneşli Bahçe. Här ligger restaurangerna tätt, tätt och det är svårt att veta var en uteservering slutar och nästa börjar.
De gathörn som inte har en uteservering är upptagna av fiskhandlare som visar upp dagens fångst, frukt-, och grönsakshandlare som staplar färgglada varor högt och lågt och honung eller kakförsäljare som visar upp vad som gjorts under natten.
På tvärgatorna finns det massor av små affärer, barer och antikhandlare som säljer allt mellan himmel och jord. Förutom alla riktiga restauranger så finns det några snabbmatsställen som är värda ett stopp. så gott som alla guideböcker, resereportage i tidningar och liknande nämner Ciya Sofrasi eller Ciya Kebab som ligger på Güneşli Bahçe. De är bra restauranger men har blivit lite sönderkramade av alla turister vilket jag tycker har lett till sämre mat och dyrare priser.
Vill man äta som turkarna så tar man någon av de små Lahmacun-ställena som finns här. Mitt tips är Borsam Tas Firin eller Halil Lahmacun. Där får man en enkel Lahmacun för 5TL. På bordet står byttor med nyhackad persilja och citronklyftor. Billigt, enkelt och gott. För er som inte gillar lamm så finns det andra varianter att välja på.
Kadiköy är inget måste men om man vill se Asien och uppleva ett annat tempo och en annan atmosfär så är det ett bra utflyktsmål.

Väl tillbaka i Europa passade vi på att slinka in på Blå Moskén som vi hade missat på grund av att det var stängt för fredagsbön dagen innan. Kön är ofta ganska lång (gå direkt till höger när ni kommit in framför moskén istället för att gå igenom gården) men rör sig oväntat snabbt. För de som inte har rätt klädval så får man låna i entrén. Sen är det av med skorna som man lägger i en påse och sen är man inne i Moskén. Jag blev ganska besviken på det hela, som en turistattraktion vill säga, då det egentligen bara är ett jättestort rum, där bönedelen är avskild från de icke-troende med ett träräcke och när man väl gått igenom rummet så är man ute igen.

Istanbul - 49 Cukurcuma

Efter en sväng på hotellet gick vi till Symbol Cafe som ligger på en av gatorna som leder till Istikal. Här har de världens långsammaste hiss, som bara tar 3 personer, men väl uppe så belönas man med en fantastisk utsikt över Istanbul. När vi väl kom dit hade solen gått ner men det var nästan ännu bättre. Alla stora moskéer var upplysta och hela staden glittrar med ljus och ljud.

Middagen åt vi på en vinbar/pizzeria som heter 49 Cukurcuma och som låg ett stenkast från Symbol Café. Rustikt inrett á la Brooklyn, med goda pizzor och trevliga helöppna sektioner ut mot gatan vilket gör att man känner av stadspulsen trots att man sitter inne.
Trötta och medfarna, men mycket nöja med vår långhelg, avslutade vi med en öl på Symbol Cafés uteservering på gatan innan vi gick tillbaka till hotellet.
Jag kan verkligen rekommendera boendet. Bra pris, utmärkt läge, vänlig service och god frukost - Faik Pasha är ett väldigt bra val helt enkelt.

Karta

Det som syns på kartan men inte står i den här texten kan ni läsa om i mitt senaste inlägg om Istanbul (ja, jag åkte tillbaka till Istanbul efter ett halvår och det var ännu bättre den gången)

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com